Kärlek å sånt.
Imorgon är det ett år sen.
Kiruna för första gången med allt vad det kom att innebära. Vidgade vyer, minst sagt. Nya bekantskaper och upplevelser som inte alls kan beskrivas. Men mest kärlek förstås.
Läste i tidningen, den 14e februari, gatuintervjuer inspirerade av Alla Hjärtans Dag. Frågan riktade sig till slumpmässigt utvalda par som var ute och promenerade och den löd något i stil med, "varför föll du för din partner?" Dom flesta svarade att det berodde på ögonen. Säkert, kände jag då och undrade vad jag själv skulle ha svarat.
Visst har Monkey fina ögon. Finast till och med. Det enda negativa med dom är egentligen bara den lilla detaljen att dom inte fungerar som dom ska. Men annars är det bra, som han brukar säga.
Men inte är det därför. Det är ju för att han är den enda jag känner som inte tror på att jag har dåligt lokalsinne. Du är bara ointresserad säger han och vägrar tala om för mig hur jag hittar hem. Du kan själv.
Det är för att han ser på mig när jag är ledsen och tvingar mig att berätta vad som är fel.
Han minns det nog inte själv, men han är den enda som sagt att det är naturligt att människor kommer att slå mig på fingrarna när jag kommer ut i arbetslivet. Dom har mer erfarenhet. Jag behöver inte alls kunna allt. Det är därför.
Och så är det för att han vägrar ta tillbaka och be om ursäkt för något han säger och menar, men som jag missförstår. Det är för att han förklarar tills jag förstår.
Det är för att han säger att jag är fin i det mest sårbara ögonblicket mellan vakenhet och sömn. Det är omöjligt att värja sig då.
Det är för att han organiserar sina papper i pärmar och för att han köper kryddor i refillpåse.
Det är för att han utmanar mig. För att han är klok, och omtänksam. Och manlig.
Det är för att han tar sig själv på lagom stort allvar, och för att han alltid fäller dom klockrenaste kommentarerna. Han är den roligaste jag vet, och han är sexig på sin skoter.
Det är för att han varje dag påminner mig om varför. Därför.
Det hade förstås blivit en väldigt lång intervju. Kanske hade jag bortsett från hans synfel och svarat att det var ögonen som fick mig på fall. Kanske hade jag sparat kärleksförklaringen till ett blogginlägg.
Jag älskar dig.
Fröken S
Kiruna för första gången med allt vad det kom att innebära. Vidgade vyer, minst sagt. Nya bekantskaper och upplevelser som inte alls kan beskrivas. Men mest kärlek förstås.
Läste i tidningen, den 14e februari, gatuintervjuer inspirerade av Alla Hjärtans Dag. Frågan riktade sig till slumpmässigt utvalda par som var ute och promenerade och den löd något i stil med, "varför föll du för din partner?" Dom flesta svarade att det berodde på ögonen. Säkert, kände jag då och undrade vad jag själv skulle ha svarat.
Visst har Monkey fina ögon. Finast till och med. Det enda negativa med dom är egentligen bara den lilla detaljen att dom inte fungerar som dom ska. Men annars är det bra, som han brukar säga.
Men inte är det därför. Det är ju för att han är den enda jag känner som inte tror på att jag har dåligt lokalsinne. Du är bara ointresserad säger han och vägrar tala om för mig hur jag hittar hem. Du kan själv.
Det är för att han ser på mig när jag är ledsen och tvingar mig att berätta vad som är fel.
Han minns det nog inte själv, men han är den enda som sagt att det är naturligt att människor kommer att slå mig på fingrarna när jag kommer ut i arbetslivet. Dom har mer erfarenhet. Jag behöver inte alls kunna allt. Det är därför.
Och så är det för att han vägrar ta tillbaka och be om ursäkt för något han säger och menar, men som jag missförstår. Det är för att han förklarar tills jag förstår.
Det är för att han säger att jag är fin i det mest sårbara ögonblicket mellan vakenhet och sömn. Det är omöjligt att värja sig då.
Det är för att han organiserar sina papper i pärmar och för att han köper kryddor i refillpåse.
Det är för att han utmanar mig. För att han är klok, och omtänksam. Och manlig.
Det är för att han tar sig själv på lagom stort allvar, och för att han alltid fäller dom klockrenaste kommentarerna. Han är den roligaste jag vet, och han är sexig på sin skoter.
Det är för att han varje dag påminner mig om varför. Därför.
Det hade förstås blivit en väldigt lång intervju. Kanske hade jag bortsett från hans synfel och svarat att det var ögonen som fick mig på fall. Kanske hade jag sparat kärleksförklaringen till ett blogginlägg.
Jag älskar dig.
Fröken S
Likhund?
Igår var jag och Chewbacca ute på sedvanlig långpromenad. Den äger rum på stranden som befinner sig fantastiskt nära vårt lilla hus. Beach house. Lixom.
Som vanligt släpper jag Chewie det första jag gör när jag kommer ut på stranden och låter honom springa fritt i de vass- och taggbuskbeklädda omgivande kullarna medan jag snällt håller mig till stranden. Fem kilometer åt ena hållet och fem kilometer för att komma hem igen.
Normalt sett är vovven borta några minuter innan han svischar förbi på tillräckligt långt avstånd för att kunna låtsas att han inte hör mig, om det nu skulle vara så att jag skulle vilja kalla på honom, men tillräckligt nära för att lukta sig till att det verkligen är jag. Han har förstås stenkoll på var jag befinner mig.
Därför blev jag inte särskilt orolig när han igår var borta något längre stund än vanligt. Jag vände och gick hemåt när jag inte kunde gå längre för att ån var i vägen, och tänkte att han nog dyker upp så småningom. Det gjorde han.
När han kom tillbaka var vi nästan framme vid vårt Beach house, som ligger ungefär lika nära den inte lika glamourösa fabriken, som stranden. Därför var min första tanke när den fruktansvärda stanken nådde mig att den måste härstamma från nämnda fabrik. Denna tanke följde mig den korta vägen hem men plötsligt tyckte jag att också jag hade börjat stinka av det som jag först trodde var fabriksutsläpp. Jag luktade på mina handskar och jag skojar inte när jag skriver att frukosten höll på att komma upp samma väg den kommit ner. Jag har jobbat på äldreboende i långa perioder och där härdat min snok, men ingenting kunde ha förberett mig på hur mina egna handskar luktade.
När jag hämtat mig från mina kväljningar funderade jag ut att det senaste ställe mina handskar befunnit sig på var hunden. Jag hade ju tagit av honom halsbandet. Således luktade jag, klok av erfarenheten, mycket försiktigt på Chewies päls. Det var han som stank.
Han hade uppenbarligen rullat sig i något, ursäkta uttrycket, jävligt äckligt helt enkelt. Men, optimist som man är, ingenting som inte en grundlig dusch och en hel massa hundschampo kan ta kål på, tänkte jag. Moahaha. Han stinker fortfarande, ett och ett halvt dygn senare.
Jag och Monkey är nyss hemkomna från våra grannar, där vi firat, med korv och tomtegröt (fråga inte), att deras hund fyllde ett år idag. (Chewbacca var förstås bjuden, men fick av förklarliga skäl stanna ute.) Vad detta har med berättelsen om Chewies stank att göra kan man fråga sig, men det klarnar nog snart. Grannarna berättade nämligen att polisen genomsökt strandområdet igår, letandes efter en sedan ett bra tag försvunnen man, som man misstänker har flutit i land här i närheten. Och som ligger här någonstans och ruttnar. Likdoft ska tydligen vara ganska obehaglig.
Fröken S
Som vanligt släpper jag Chewie det första jag gör när jag kommer ut på stranden och låter honom springa fritt i de vass- och taggbuskbeklädda omgivande kullarna medan jag snällt håller mig till stranden. Fem kilometer åt ena hållet och fem kilometer för att komma hem igen.
Normalt sett är vovven borta några minuter innan han svischar förbi på tillräckligt långt avstånd för att kunna låtsas att han inte hör mig, om det nu skulle vara så att jag skulle vilja kalla på honom, men tillräckligt nära för att lukta sig till att det verkligen är jag. Han har förstås stenkoll på var jag befinner mig.
Därför blev jag inte särskilt orolig när han igår var borta något längre stund än vanligt. Jag vände och gick hemåt när jag inte kunde gå längre för att ån var i vägen, och tänkte att han nog dyker upp så småningom. Det gjorde han.
När han kom tillbaka var vi nästan framme vid vårt Beach house, som ligger ungefär lika nära den inte lika glamourösa fabriken, som stranden. Därför var min första tanke när den fruktansvärda stanken nådde mig att den måste härstamma från nämnda fabrik. Denna tanke följde mig den korta vägen hem men plötsligt tyckte jag att också jag hade börjat stinka av det som jag först trodde var fabriksutsläpp. Jag luktade på mina handskar och jag skojar inte när jag skriver att frukosten höll på att komma upp samma väg den kommit ner. Jag har jobbat på äldreboende i långa perioder och där härdat min snok, men ingenting kunde ha förberett mig på hur mina egna handskar luktade.
När jag hämtat mig från mina kväljningar funderade jag ut att det senaste ställe mina handskar befunnit sig på var hunden. Jag hade ju tagit av honom halsbandet. Således luktade jag, klok av erfarenheten, mycket försiktigt på Chewies päls. Det var han som stank.
Han hade uppenbarligen rullat sig i något, ursäkta uttrycket, jävligt äckligt helt enkelt. Men, optimist som man är, ingenting som inte en grundlig dusch och en hel massa hundschampo kan ta kål på, tänkte jag. Moahaha. Han stinker fortfarande, ett och ett halvt dygn senare.
Jag och Monkey är nyss hemkomna från våra grannar, där vi firat, med korv och tomtegröt (fråga inte), att deras hund fyllde ett år idag. (Chewbacca var förstås bjuden, men fick av förklarliga skäl stanna ute.) Vad detta har med berättelsen om Chewies stank att göra kan man fråga sig, men det klarnar nog snart. Grannarna berättade nämligen att polisen genomsökt strandområdet igår, letandes efter en sedan ett bra tag försvunnen man, som man misstänker har flutit i land här i närheten. Och som ligger här någonstans och ruttnar. Likdoft ska tydligen vara ganska obehaglig.
Fröken S
