Jag har mitt hjärta i magen
Men jag funderar över varför just hjärtat är det som kommit att förknippas med känslor. Åtminstone jag känner mer med magen än med hjärtat. Det är i magen alla fjärilar flyger runt som tokiga när Monkey och jag pussas. Och det är magen som knyter sig inför stressande tjugopoängstentor. Och när man blir riktigt riktigt skiträdd, visst ilar det i magen? Det är också i magen det känns att Monkey och Chewbacca är hundraåttiomil bort och inte kommer hem förrän om massor av dagar. Och det är i magen det kommer kännas när dom kommer hem.
Brustna hjärtan i all ära (?) men när magen säger ifrån, då vet man att det är på riktigt.
Fröken S
Arn
Jag och miss Qwerta gjorde som alla andra uppenbarligen bestämt sig för att göra just igår, och besökte Filmstaden för att se "måste-filmen" Arn. Mina förväntningar var knappast skyhöga efter att ha gett "Vägen till Jerusalem" en åtminstone halvhjärtad chans, utan att få något tillbaka. Släktbeskrivningar hit och gamla svenska efternamn dit. Jag som har svårt att minnas vad mina egna släktingar heter måste nog börja i den änden innan jag börjar intressera mig för släkter som bodde i Västra Götaland på elvahundra-nånting-talet.
Miss Qwerta var rädd att bli besviken på filmproduktionen eftersom hon, å andra sidan, gärna intresserar sig för antika göteborgare.
However. Vi var båda jättenöjda, filmen var kanon! Lång, men helt klart sevärd.
Funderade lite under filmens gång på om det hade varit att föredra att leva som man eller som kvinna på den tiden. Mannen, som riskerade att när som helst bli indragen i strid med dödlig utgång på grund av att grannen uttalat okvädningsord till honom varpå kamp mellan de båda var nödvändig enligt lag (!). Eller kvinnan, som när som helst, godtyckligt, kunde låsas in i nunnekloster och tuktas genom åderlåtning. Nåja, inte riktigt så kanske.
Lämnade iaf filmen, nöjd över att den var så bra, och över att finnas till här och nu!
Fröken S
Det är alltså jag som är Fröken S
Fröken S
