Grynet, o-vänner, och en lång historia kort.
Så har man lyckats skaffa sig ovänner i den här staden. Det dröjde inte länge.
Jag antar i allafall att vi är ovänner. Jag hade då varit ovän med någon som skrev ett så otrevligt sms till mig som jag själv skrev till Husets Hyresvärdar (fortsättningsvis kallade HH) igår.
Men å andra sidan kan man aldrig veta. Jag har ju inte fått något svar.
Vi var på förhör hos HH, jag och Monkey för några dagar sedan. Något annat än ett regelrätt förhör kan det knappast benämnas. Det enda som inte avhandlades vid detta förhör var i princip hur väl vårt sexliv fungerar. Men det var inte långt därifrån.
Förutom ett förhör var det också en föreläsning. En föreläsning om alltifrån hur bönder i dagens samhälle klarar sig, till hur man uppfostrar en hund, och till hur dagens ungdomar (det vill säga sådana som jag och Monkey) har en tendens att först flytta ihop och sedan isär, och sedan ihop och sen isär och hade vi verkligen tänkt igenom detta nu?
Det faktum att jag och Moneky faktiskt känner bönder vilket HH enligt egen utsaga inte gör, att vi har hund och de aldrig har haft och att vi faktiskt redan bott ihop i snart 2 år, och dessutom är 30 och 25 år gamla tycktes gå HH fullständigt förbi.
Det är svårt att beskriva hur bra dessa männsikor tyckte att de själva var. Det var det överlägsna och patroniserande sättet de tilltalade oss och varandra på. De avbröt oss när vi pratade och de hånlog som visste de inget annat sätt att le på. Inte en enda gång kändes det som att de ville att vi skulle bo där. Faktum är att de sa rakt ut att de egentligen inte ville att så unga männsikor som vi skulle bo där. De letade egetligen efter ett äldre par, men de hade insett att ett äldre par kanske inte skulle orka med de "sysslor" (läs; trädgårdsmästare, målare, vaktmästare snöröjare osv osv...) som också ingick i hyresavtalet. Så de fick väl nöja sig. Liksom.
Jag har aldrig träffat människor som tar sig själva på så stort allvar som dessa två gör.
"Inte för att låta förmäten men vi behöver inte alls pengarna som den här uthyrningen innebär", "vi ser gärna att ni flyttar in så tidigt som möjligt. Ni vet, det står människor i kö för att få flytta in här och vi behöver egentligen inte alls vänta, bara så ni vet." Ungefär vid tidpunkten för de kommentarerna ville jag bara gå hem och kräkas (inte nödvändigtvis i den ordningen, det hade varit nice att spy i deras 30.000 kronors soffa).
Vi lämnade referenser för tidigare boenden, våra personnummer, uppgifter om anställning och studier, och uppgifter om våra obefintliga betalningsanmärkningar. HH sa att de skulle tänka lite mer på saken eftersom detta ju är ett så viktigt beslut. När jag två dagar senare skickade ett meddelande för att säga att det hade varit bra om vi kunde få besked så fort som möjligt eftersom vi måste veta om vi ska säga upp lägenheten eller inte, fick jag till svar att om vi snarast kunde skicka bevis på anställning, uppgift om inkomst, och också personbevis så fick vi hyra bostaden om dessa uppgifter var till belåtenhet. Det var då vi insåg att dessa människor aldrig kommer att vara nöjda med oss. De kommer alltid hitta något att klaga på och vi bestämde oss för att inte frivilligt sätta oss i beroendeställning till sådana människor. Det var då jag författade följande sms:
"Hej. Trots att vi verkligen tycker om både boendet och omgivningarna har vi av ert uppträdande gentemot oss förstått att ni inte har förtroende varken för oss eller för vår förmåga att uppfylla de förpliktelser som ett hyresavtal skulle innebära. Sådana hyresvärdar och grannar har vi insett att vi inte skulle trivas med. Därför får vi önska er lycka till med uthyrningen till någon annan i den kö av intressenter ni talade om. Fröken S och Monkey. "
Detta är ett sms präglat av behärskning. De meddelanden jag formulerade i mitt huvud var bra mycket otrevligare. Men ändå. Förr i världen var jag alltid så väluppfostrad. Jag skulle ha ljugit ihop något om att vi insett att vi inte har råd eller något liknade som hade fått HH att belåtet klappa sig på magarna och skrocka något som liknade "vad var det vi sa". Det är kanske Grynet-vågen som drabbat mig. Bättre sent än aldrig. Eller jävligt dåligt.
Hursomhelst. Ta ingen skit!
Fröken S
Jag antar i allafall att vi är ovänner. Jag hade då varit ovän med någon som skrev ett så otrevligt sms till mig som jag själv skrev till Husets Hyresvärdar (fortsättningsvis kallade HH) igår.
Men å andra sidan kan man aldrig veta. Jag har ju inte fått något svar.
Vi var på förhör hos HH, jag och Monkey för några dagar sedan. Något annat än ett regelrätt förhör kan det knappast benämnas. Det enda som inte avhandlades vid detta förhör var i princip hur väl vårt sexliv fungerar. Men det var inte långt därifrån.
Förutom ett förhör var det också en föreläsning. En föreläsning om alltifrån hur bönder i dagens samhälle klarar sig, till hur man uppfostrar en hund, och till hur dagens ungdomar (det vill säga sådana som jag och Monkey) har en tendens att först flytta ihop och sedan isär, och sedan ihop och sen isär och hade vi verkligen tänkt igenom detta nu?
Det faktum att jag och Moneky faktiskt känner bönder vilket HH enligt egen utsaga inte gör, att vi har hund och de aldrig har haft och att vi faktiskt redan bott ihop i snart 2 år, och dessutom är 30 och 25 år gamla tycktes gå HH fullständigt förbi.
Det är svårt att beskriva hur bra dessa männsikor tyckte att de själva var. Det var det överlägsna och patroniserande sättet de tilltalade oss och varandra på. De avbröt oss när vi pratade och de hånlog som visste de inget annat sätt att le på. Inte en enda gång kändes det som att de ville att vi skulle bo där. Faktum är att de sa rakt ut att de egentligen inte ville att så unga männsikor som vi skulle bo där. De letade egetligen efter ett äldre par, men de hade insett att ett äldre par kanske inte skulle orka med de "sysslor" (läs; trädgårdsmästare, målare, vaktmästare snöröjare osv osv...) som också ingick i hyresavtalet. Så de fick väl nöja sig. Liksom.
Jag har aldrig träffat människor som tar sig själva på så stort allvar som dessa två gör.
"Inte för att låta förmäten men vi behöver inte alls pengarna som den här uthyrningen innebär", "vi ser gärna att ni flyttar in så tidigt som möjligt. Ni vet, det står människor i kö för att få flytta in här och vi behöver egentligen inte alls vänta, bara så ni vet." Ungefär vid tidpunkten för de kommentarerna ville jag bara gå hem och kräkas (inte nödvändigtvis i den ordningen, det hade varit nice att spy i deras 30.000 kronors soffa).
Vi lämnade referenser för tidigare boenden, våra personnummer, uppgifter om anställning och studier, och uppgifter om våra obefintliga betalningsanmärkningar. HH sa att de skulle tänka lite mer på saken eftersom detta ju är ett så viktigt beslut. När jag två dagar senare skickade ett meddelande för att säga att det hade varit bra om vi kunde få besked så fort som möjligt eftersom vi måste veta om vi ska säga upp lägenheten eller inte, fick jag till svar att om vi snarast kunde skicka bevis på anställning, uppgift om inkomst, och också personbevis så fick vi hyra bostaden om dessa uppgifter var till belåtenhet. Det var då vi insåg att dessa människor aldrig kommer att vara nöjda med oss. De kommer alltid hitta något att klaga på och vi bestämde oss för att inte frivilligt sätta oss i beroendeställning till sådana människor. Det var då jag författade följande sms:
"Hej. Trots att vi verkligen tycker om både boendet och omgivningarna har vi av ert uppträdande gentemot oss förstått att ni inte har förtroende varken för oss eller för vår förmåga att uppfylla de förpliktelser som ett hyresavtal skulle innebära. Sådana hyresvärdar och grannar har vi insett att vi inte skulle trivas med. Därför får vi önska er lycka till med uthyrningen till någon annan i den kö av intressenter ni talade om. Fröken S och Monkey. "
Detta är ett sms präglat av behärskning. De meddelanden jag formulerade i mitt huvud var bra mycket otrevligare. Men ändå. Förr i världen var jag alltid så väluppfostrad. Jag skulle ha ljugit ihop något om att vi insett att vi inte har råd eller något liknade som hade fått HH att belåtet klappa sig på magarna och skrocka något som liknade "vad var det vi sa". Det är kanske Grynet-vågen som drabbat mig. Bättre sent än aldrig. Eller jävligt dåligt.
Hursomhelst. Ta ingen skit!
Fröken S
Kommentarer
Trackback
