Det stora miljöhotet
Mitt jobb innebär att jag skriver mycket.
Oftast öppnar jag ett word-dokument på skrivbordet genom att högerklicka.
När jag har skrivit ett tag är det dags att spara. Då kommer jag på (alltid försent) att jag måste spara i ett annat format för att min chef ska kunna läsa. Detta resulterar i att jag alltid sparar som, vilket innebär att dokumentet kopieras och det dokumentet som jag först öppnade och som ligger på skrivbordet förblir osparat och alltså tomt.
Denna information kan tyckas jävligt överflödig. Men jag har en poäng, jag lovar.
Beteendet som beskrivits ovan resulterar i att jag alltid har en väldig massa tomma word-dokument på skrivbordet som jag sedan måste slänga i papperskorgen.
Varje gång jag slänger ett tomt dokument känns det som ett fruktansvärt slöseri. Det gör ont i själen.
Det sitter nog i från den tiden då man skrev på papper.
På förskolan var man alltid tvungen att fylla ut hela pappret när man ritade, innan man fick ta ett nytt. Därför hade alla bilder jag ritade på den tiden en stor blå himmel. Oavsett motiv i övrigt.
Undrar förresten vilket som är värst, slösa papper eller blå tuschpennor, och undrar om förskolefröknarna tagit reda på detta innan principen om det fulla pappret blev till policy?
Fröken S
